I samband med en skilsmässa så kan de riktigt dåliga sidorna hos en människa börja visa sig. Man kan, som en följd av svek, av svartsjuka eller andra känslor, agera småsint och i ett syfte att skada den andra snarare än att agera rationellt. Finns det barn inblandade så har man, genom ett sådant agerande, passerat en gräns. Detta kan leda till en vårdnadstvist och en sådan ska man alltid försöka undvika. Av den enkla anledningen att en sådan tenderar att skada dem man älskar mest: barnen.
Vid en skilsmässa så har man fortsatt gemensam vårdnad om sina barn och söker man en ensam vårdnad så innebär detta att man lämnar in en ansökan till Tingsrätten. Motsätter sig den andra föräldern detta så inleds också en vårdnadstvist. Det man ska veta är att rätten ofta arbetar aktivt för att en sådan ska undvikas och där exempelvis samarbetssamtal – erbjudna av kommunen – är den lösning som rekommenderas. Vid sådana samtal kan föräldrar hitta konstruktiva lösningar gällande framtidens boende för barnen och hitta bättre vägar att själva kommunicera med varandra.
Ensam vårdnad, ska tilläggas, är heller inte synonymt med att den andre föräldern utestängs från barnens liv. Vill man inleda en vårdnadstvist i syfte att straffa den andre så har man, helt enkelt, valt fel väg att gå. Inte minst sett till att utgången är oviss – rätten ser alltid till vad som är bäst för barnen, med en ingångsvinkel i att detta är gemensam vårdnad – och även sett till att barnen kan fara illa av att föräldrarna bråkar.
Bråk om djur, värdesaker och olika föremål
Ökningarna av vårdnadstvister är oroväckande. Många av dessa sker av relativt dunkla skäl och där exempelvis samarbetsproblem anges som orsak. Det finns vårdnadstvister som måste ske – om en förälder är våldsam, missbrukar, har grava psykiska problem eller är kriminell – så finns ingen annan utväg. Men, att inleda en vårdnadstvist för att straffa den andra och att försöka få ensam vårdnad bara för att göra den andra föräldern illa – det är bara förkastligt.
Att en skilsmässa tar fram dåliga sidor hos människor är långt ifrån ovanligt. Man kan bråka om vem som ska ha huset, vem som ska ha möblerna, vem som ska ha bilen, båten, sommarstugan – allt. En man kan exempelvis visa upp ett plötsligt intresse för hästarna eller hundarna som makan köpt och tagit hand om under hela äktenskapet. Det är ett exempel på hur smutsig en skilsmässa kan bli: mannen – eller kvinnan, naturligtvis – kan ha haft ett genuint ointresse för djuren under tiden de levt tillsammans, men så fort en skilsmässa inleds så blir de plötsligt väldigt intressanta. Vad gäller i ett sådant läge?
Djur räknas som lös egendom. Det innebär att den som köpt dem ska ha rätten till dem vid en skilsmässa. Vid en bodelning så har maken/makan rätt att få den egendom som man själv äger – eller själv önskar. Värdet på djuren räknas sedan av på ägarens lott vid den fortsatta bodelningen. Naturligtvis finns ett Men med i detta också. Vad händer om båda makarna äger djuren och båda vill ha dem i sina hem i framtiden? Här får en bodelningsförrättare fatta ett beslut i frågan – om makarna i fråga inte kan hitta ett sätt att exempelvis dela den framtida vårdnaden och skötseln.
